Arbetssättsreformen

Snabbare och smidigare rättsprocesser – låt oss reformera arbetssätten inom rättsvården

Den finska rättsstaten fungerar bra i många avseenden, men långvariga rättsprocesser hindrar avsevärt förverkligandet av rättsligt skydd. I tingsrätterna, till exempel inom 20 år, har handläggningstiderna bara förlängts, så nya åtgärder behövs desperat.

Advokatförbundet vill lägga fram en arbetssättsreform för att göra behandlingen av tvistemål och brottmål smidigare och samtidigt sänka kostnaderna för rättegångar. En del av dessa förslag är sådana som det skulle vara möjligt att påverka också på kort sikt, t.ex. genom gemensam utbildning och i tillämpliga delar genom Domstolsverkets anvisningar. En del av förslagen är däremot sådana som kan kräva ändringar i lagstiftningen.

Det här är vad arbetssättsreformen handlar om:

• Alla parter som deltar i processen förbinder sig till en målinriktad schemaläggning
• Reform av lagstiftning för att möjliggöra effektivare tidsanvändning
• Juridiska aktörer arbetar tillsammans för smidigare rättsliga processer

1. Biträdet deltar i ett så tidigt skede som möjligt före behandlingen av brottmålet

Förundersökningen av brott och åtalsprövningen bör bilda en tydligare enhetlig process än för närvarande.

Den brottsmisstänkte har i regel ett biträde själv redan från början av processen. Den brottsmisstänkte ska hänvisas att söka ett biträde redan i samband med att han eller hon kallas för att höras. Det vore också nödvändigt att utvärdera hur målsäganden kan få ett biträde i ett så tidigt skede som möjligt. Biträdets deltagande i ett tidigt skede kan bidra till att ärendet efter undersökningen är så färdigt som möjligt.

2. Övergång mot en åklagarledd förundersökning

Advokatförbundet understöder en åklagarledd förundersökning. Åklagaren ska i vilket fall som helst vara tillräckligt involverad i utredningen av ärendena. Åtalsprövningen bör vid mer komplicerade ärenden inledas redan i slutskedet av förundersökningsförfarandet. Åklagaren kan tas med i utredningens slutskede för att formulera vilka ställningstaganden som begärs av den misstänkte för att slutföra sin talan. På så sätt kan åklagaren för sin del redan efter att utredningen avslutats avgränsa den rättsliga kärnan i ärendet. Därigenom kan biträdena fokusera på att ta ställning endast till de väsentliga frågorna i ärendet, vilket sparar tid. Detta kan också påskynda åtalsprövningen, när åklagaren redan tidigare har begränsat ärendet till de väsentliga frågorna.

3. Biträdets möjligheter att få information om brottsutredningen bör förbättras

Biträdet involveras för närvarande ofta alltför lite i ärendets skötsel under förundersökningen. Tillgången till information i anslutning till handlingar är särskilt problematisk. Vid förundersökningen har biträdet till uppgift att lägga fram alternativa händelseförlopp för polisundersökningen och se till att bevisning som stöder dessa inhämtas vid undersökningen. Biträdena ska få tillräcklig information och få delta i undersökningens olika skeden för att kunna sköta sin uppgift. När biträdet har möjlighet att lägga fram dessa alternativa synpunkter redan under undersökningen, undviks extra bevisning och ytterligare undersökningar efter förundersökningen.

4. Tidsschemat för ett ärende ska fastställas genast i början av rättsprocessen

Vid delgivningen av stämningen kan man redan komma med ett förslag till tidsschema för behandlingen, som man bör ta ställning till efter delgivningen av stämningen.

Domstolen ska avtala om behandlingstiden för ett brottmål genast när åtalet har inkommit till domstolen. Domstolen ska samtidigt inleda förberedelseprocessen för ärendet till exempel genom att utreda målsägandens yrkanden.

I synnerhet i omfattande brottmål ska man satsa på muntlig förberedelse, både i tingsrättsskedet och hovrättsskedet.

5. Förberedelsen av tvistemål ska effektiviseras

Syftet med förberedelsen är att se till att föremålet för tvisten specificeras så väl som möjligt för att det ska vara klart för domstolen vilka ärenden som är tvistiga. Förberedelsen av ärendena bör utvecklas jämfört med nuläget.

I inledningsskedet av förberedelsen bör man i förhållande till ärendet tillräckligt grundligt gå igenom möjligheterna att nå en förlikning i ärendet. Domaren ska vara aktiv när det gäller att söka en förlikning och vid behov hänvisa ärendet till ett förlikningsförfarande utanför processen, såsom till exempel advokatmedling.

Till att börja med bör man sträva efter att ärendet har formulerats tillräckligt tydligt som en del av den skriftliga förberedelsen så att det vid den muntliga förberedelsen inte längre kommer in till exempel ny bevisning som kunde ha behandlats tidigare. Domstolen ska i tillräcklig utsträckning använda hot om preklusion för att säkerställa att parterna skriftligen yttrar sig om allt som behövs före den muntliga förberedelsen. När det gäller muntlig förhandling ska ärendet vara så specificerat att man då närmast kan gå igenom slutresultatet av den skriftliga förberedelsen och se på detaljerna i den kommande huvudförhandlingen. Tidsschemat för huvudförhandlingen ska kunna anpassas som en del av den processplan som utarbetas i början av processen, och inte längre använda tid för den ur den muntliga förberedelsen. Vid den muntliga förberedelsen bör man ännu gå igenom möjligheterna att söka förlikning i ärendet. Om det kan förväntas att den muntliga förberedelsen är klar och koncis, ska man sträva efter att ordna den som videokonferens, om man därigenom kan spara in på parternas resekostnader.

Dessutom kan man överväga en mer omfattande reform av förberedelseförfarandet. I ett tidigt skede av processen kan det vara förnuftigt att ordna en muntlig förberedelse med fokus på precisering av föremålet för tvisten och den materiella processledningen. Vid detta sammanträde strävar man således inte efter att avsluta förberedelsen, utan att parterna ska veta vilka omständigheter förberedelsen ska fokusera på. Förberedelsen avslutas med en processförhandling där inga nya omständigheter eller bevis läggs fram, utan målet är endast att avgränsa och minska tvisten samt att planera huvudförhandlingen.

Parterna kan ges omfattande autonomi att förbereda ärendet sinsemellan så att målet efter förhandsanmälan kan föras direkt till huvudförhandling, förutsatt att parterna sinsemellan genom överenskommelse kan uppnå målen för förberedelsen av målet.

6. En processplan som är bindande för alla tvistemål genast i processens inledningsskede

Exempel på den tid det kan ta att komma till ett sammanträde som pågår en huvudförhandlingsdag.

Problemet är i båda exemplen deloptimering av tidsscheman, alla parter i processen optimerar endast sin egen tidsanvändning. Processerna kunde påskyndas genom att hela processen schemaläggs i ett tidigt skede och så att alla parter förbinder sig till ett gemensamt tidsschema.

En bindande processplan för alla tvistemål bör utarbetas genast i processens inledningsskede. I processplanen fastställs ett tidsschema för den skriftliga förberedelsen, förberedelsesammanträdet och huvudförhandlingen. Som bekräftelse på att tidsschemat iakttas kan t.ex. ställas ett principiellt hot om preklusion för att ärendena ska läggas fram i rätt tid under den skriftliga förberedelsen.

Som en fråga som kräver lagstiftningsarbete kan man överväga ett förfarande där ärendet inleds med en lättare förhandsanmälan, varefter parterna kommer överens om tidsscheman. Först därefter inleds den egentliga skriftliga förberedelsen av målet med kärandens stämningsansökan.

7. Avgörande enbart på basis av skriftlig förberedelse av särskilda skäl

En annan fråga som också bör bedömas är att domstolsavgöranden i tvistemål av särskilda skäl kan meddelas även efter enbart skriftlig förberedelse, även om någon part motsätter sig detta. För närvarande måste helt ogrundade käromål föras vidare, även om avgörandet klart kan fattas utgående från en skriftlig förberedelse.

8. För att ett ärende ska kunna avgöras behövs endast nödvändig bevisning

Mottagandet av bevisning kan utvecklas så att endast sådan bevisning hörs i domstolen som det är nödvändigt att höra med tanke på ärendet. Det är ändamålsenligt att försöka undvika att bevisning som gäller ostridiga ärenden hörs vid huvudförhandlingen. Vittnen hörs också ofta om ”självklara frågor”, där parterna redan i praktiken vet att innehållet är färdigt. Domstolen ska utnyttja den möjlighet som lagstiftningen ger att begränsa onödig bevisning.

Onödig personbevisning kan gallras bort så att ett vittne på förhand ska ge ett skriftligt utlåtande där han eller hon berättar om sin vetskap i ärendet. På basis av detta utlåtande avgörs vid förberedelsesammanträdet om ett vittne behöver höras personligen eller om vittnets utlåtande är tillräckligt.

9. Flexibilitet i processen – meddelande av delavgöranden

Processerna ska påskyndas genom att göra det möjligt att meddela delavgöranden på ett mer omfattande och flexibelt sätt än för närvarande (deldom, mellandom). Detta ökar i synnerhet i omfattande ärenden processeffektiviteten och sannolikt också viljan till förlikning.

10. Bedömning av fördelningen av rättegångskostnader

När det gäller rättegångskostnader utgör den så kallade principen om full ersättning (rättegångsbalken 21:1) för närvarande i praktiken ett hinder för människor eller små företag att föra ett betydelsefullt ärende till domstol.

Bestämmelserna om rättegångskostnader ska ändras så att kostnadsansvaret för den förlorande parten ska vara skäligt bedömt som en helhet. Vid helhetsbedömningen ska man beakta t.ex. värdet av föremålet för tvisten, parternas ekonomiska ställning samt om en part eventuellt gjort sig skyldig till sådana åtgärder som har orsakat den andra parten onödiga kostnader.