Bakgrund
Girjas sameby bedriver renskötsel, bl.a. på ett mycket stort område ovanför den s.k. odlingsgränsen i Norrbottens län.
Rennäringslagen innebär att medlemmarna i samebyn får jaga och fiska på området. Lagen innehåller även bestämmelser om att varken samebyn eller medlemmarna i samebyn får upplåta jakt och fiske till andra. I stället är det som regel länsstyrelsen som beslutar om sådana upplåtelser. Regleringen har sett ut på i princip samma sätt sedan den första renbeteslagen kom till år 1886.
Vad målet har gällt
Den fråga som Högsta domstolen nu har avgjort är om samebyn trots lagregleringen har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på området. Enligt samebyn är detta fallet såväl enligt rennäringslagen som på grund av sedvana eller urminnes hävd. Staten har å sin sida hävdat att staten i egenskap av fastighetsägare ensam innehar jakträtten och fiskerätten på området, inklusive rätten att upplåta jakt och fiske till andra.
Högsta domstolen har inte prövat frågan om äganderätten till området.
Slutsatser i domen
Högsta domstolen drar i domen följande slutsatser:
- att rennäringslagen inte ger samebyn rätt att upplåta jakt och fiske på det område där samebyn bedriver renskötsel och
- att samebyn ändå har en ensamrätt att upplåta jakt och fiske som en följd av historiska omständigheter som gäller för det aktuella området (urminnes hävd).
Genom domslutet fastställs därför
- att Girjas sameby får upplåta småviltsjakt och fiske på området utan statens samtycke och
- att staten inte får göra sådana upplåtelser.
Domstolen är enig om domslutet. Samtliga ledamöter är ense om att det som sägs i domen om urminnes hävd leder till att talan ska bifallas. Två ledamöter anser att samebyns talan ska bifallas redan genom en tillämpning av rennäringslagens bestämmelser.