Ruotsin HD:lta mielenkiintoinen vahingonkorvausoikeudellinen ennakkopäätös

Ruotsin korkein oikeus (HD) on tänään antamassaan tuomiossa ratkaissut riidan siitä, miten tavaramerkin sittemmin kumotun väliaikaisen käyttökiellon osalta arvioidaan kieltoa hakeneen tahon vahingonkorvausvastuuta. Kysymys on ollut ennen kaikkea saamatta jääneistä myyöntivoitoista siltä ajalta, kun tavaramerkin käyttökielto on ollut voimassa.

Ratkaisulla on yleisempää merkitystä vahingonkorvausoikeudellisten kysymysten arvioinnissa, ja huomioiden Suomen oikeusjärjestyksen vahingonkorvausoikeuden osalta, voi sisältää käyttökelpoisia oikeusohjeita myös täällä. HD avaa ratkaisussaan mm. näyttötaakkakysymyksiä, vahingonkärsijän velvollisuutta rajoittaa vahinkoa ja sitä, milloin tuomioistuin voi arvioida vahingon määrän (Ruotsissa 35 kap. 5 § rättegångsbalken; Suomessa oikeudenkäymiskaaren 17 luvun 2 §).

Jälkimmäisen osalta HD korostaa, että tuomioistuimen ei yleensä tule arvioida vahingon määrää kohtuulliseksi katsomaansa määrään, jos vahingosta esitetty selvitys on puutteellista. Sen sijaan kysymys on tietystä helpotuksesta todisteluvaatimukseen tapauksissa, joissa vahingon määrää ei ylipäätään ole mahdollista näyttää riittävällä todennäköisyydellä tai se on vain vaikeuksin tai kohtuuttomin kustannuksin näytettävissä. HD toteaa:

Ibland kan det finnas skäl att lindra det beviskrav som gäller när den skadelidande parten möter bevissvårigheter avseende den uteblivna vinstens storlek (se p. 49 i det föregående). I andra fall kan det finnas skäl att tillämpa 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen får rätten, om det är fråga om en inträffad skada och full bevisning inte alls eller endast med svårighet kan föras, uppskatta skadan till skäligt belopp. Av förarbetena framgår att bestämmelsen inte är avsedd att innebära att den som yrkar skadestånd befrias från skyldigheten att förebringa den utredning som skäligen kan åstadkommas (se NJA II 1943 s. 449).

Bestämmelsen är alltså inte en ersättningsregel som innebär att domstolen kan uppskatta skadan till ett skäligt belopp om utredningen om den lidna skadan är bristfällig. Den är i stället en bevislättnadsregel som är tillämplig om full bevisning inte alls eller endast med svårighet kan föras.

HD:n tiedotteesta:

Högsta domstolen har idag avgjort en tvist om
skadeståndsskyldighet för en part som fick ett interimistiskt förbud för
annan att använda ett visst varukännetecken. Förbudet upphävdes flera
år senare eftersom motparten inte ansågs ha gjort sig skyldig till
varumärkesintrång.

I målet tar Högsta domstolen upp bl.a. följande delfrågor, av vilka flera har generell betydelse inom skadeståndsrätten,

– Vilken är ansvarsgrunden för skadeståndsansvar efter ett upphävt beslut om interimistiskt förbud enligt varumärkeslagen?

– För vilken period ansvarar den skadeståndsskyldige parten?
– Vilka principer ska tillämpas vid bestämning av skadans storlek?
– Vad
omfattas av den skadelidandes skyldighet att begränsa skadan när ett
interimistiskt förbud föranlett den skadelidande att upphöra med
försäljningen?
– Omfattar ansvaret också effekter av att själva varan dras tillbaka till följd av förbudet?
– Hur ska skadeståndet beräknas när väl innehållet i skadebegränsningsskyldigheten har fastställts?
– När
och hur kan 35 kap. 5 § rättegångsbalken – om uppskattning av skadan
till ett skäligt belopp – eller grunderna för den paragrafen tillämpas
vid bestämning av skadeståndets storlek?

I det aktuella fallet bestämde Högsta domstolen skadeståndet för utebliven vinst till 7,2 milj. kr.

Koko tiedote, missä myös linkki koko tuomioon, löytyy täältä: Högsta domstolen avgör ett mål om beräkning av ersättning för utebliven vinst