Ruotsin HD: Islamilainen mahr (morsiusraha) ei ollut toteuttavissa Ruotsin lain mukaan

Ruotsin korkein oikeus (HD) on tänään antamassaan tuomiossa katsonut, että iranilaisen avioparin sopima mahr eli morsiusraha, -lahja tai huomenlahja ei ollut täytäntöönpantavissa Ruotsin lain mukaan. Mahrin katsottiin tapauksessa rinnastuvan osituksen esisopimukseen, ja koska sellainen on Ruotsin lain mukaan mahdollista tehdä vain, kun avioero on “välittömässä tulevaisuudessa” (omedeledbart förestående), oli sopimus mahrista mitätön.

HD:n lehdistötiedotteesta:

En kvinna hade efter äktenskapsskillnad yrkat
att hennes tidigare make skulle utge mahr som svarade mot ungefär 1,5
milj. kr. Högsta domstolen har avslagit hennes yrkande.

I anslutning till att ett islamiskt äktenskap ingås är det vanligt
att det träffas ett avtal om att mannen ska utge mahr i form av egendom
och pengar till kvinnan. Mahr har ibland förklarats utgöra en brudgåva
eller liknande. I de fall då avtalet anger att mannen ska utge pengar
vid kvinnans anfordran har i svenska domstolar förekommit olika
uppfattningar om hur åtagandet ska behandlas vid tvister om bodelning
eller när kvinnan yrkar att mannen ska utbetala det överenskomna
beloppet. Frågorna har ofta rört vilket lands lag som ska tillämpas på
betalnings­åtagandet och om avtalet kan göras gällande när svensk rätt
ska tillämpas.

I det fall som avgjordes av Högsta domstolen hade ett avtal träffats i Iran om att
mannen vid kvinnans anfordran skulle utge mahr motsvarande ungefär 1,5
miljoner kr. Avtalet träffades i anslutning till att äktenskapet
ingicks. Vid avtals­tillfället var båda makarna iranska medborgare. Den
ena maken var bosatt i Sverige och den andra i Iran. Makarna bosatte sig
därefter tillsammans i Sverige. Sedan paret skilt sig begärde kvinnan
att mannen skulle betala pengarna. Mannen ansåg att avtalet inte kunde
göras gällande här.

[—]

Det avtal som var aktuellt i målet fick enligt Högsta domstolen anses
ha varit avsett att ge en möjlighet att balansera makarnas rättigheter
och skyldigheter genom ekonomiska medel och rörde därför närmast
äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Eftersom makarna bedömdes ha
tagit hemvist i Sverige när de gifte sig ledde det till att svensk rätt
var tillämplig på deras förmögenhets-förhållanden. Avtalets giltighet
skulle då prövas med tillämpning av svensk rätt.

Högsta domstolen fann att avtalet om att utge mahr vid anfordran
närmast var att se som ett avtal om en partiell framtida bodelning.
Avtal om bodelning som ingås utan samband med en omedelbart förestående
äktenskapsskillnad är enligt äktenskapsbalken utan verkan. Avtalet kunde
därför i detta fall inte göras gällande.

Koko lehdistötiedote, missä myös linkki koko ratkaisuun, löytyy täältä: Högsta domstolen har i dag meddelat dom i en tvist där en kvinna yrkar att hennes tidigare make ska utge mahr